När jag berättat för mina nära och kära om mitt beslut att bli kock och när jag berättar för vänner och bekanta att jag studerar till att bli kock, får jag ibland en och samma kommentar/fråga: ”har du sökt/ska du söka till Sveriges mästerkock?” Nej, det har jag inte. Innerst inne visste jag ju varför men jag gick aldrig in i långa diskussioner om ämnet. I tisdags fick jag dock en sådan drift att berätta för er vad jag tycker om det.
Framgång är ett jobbigt ämne. Vad är framgång? I vårt samhälle ser oftast det materiella eller kändiskapet som framgång. Det hårda arbetet som i många fall ligger bakom framgången drunknar i allt annat som finns runt omkring. Jag tycker att matlagning är speciellt utsatt ämne när det gäller fokus på framgång, där arbetet är något som man inte behöver ta hänsyn till. Mat i olika medier har blivit ett väldigt populärt ämne. Kändiskockar är ett välbekant begrepp. Många hel- och halvkändisar kapitaliserar gärna på detta. Deras job har altid varit att synas och man skapar matprogram, skriver kokböcker och/eller framställer sig själv som gourmet. Vad får man för en bild av kockyrket då? Många som jag pratat med berättar gärna att de själva skulle vilja öppna en restaurang där man får umgås med gäster, ta det lugnt, laga lite mat och allmänt ha en trevlig upplevelse. Med andra ord väldigt lite arbete, väldigt högt trivsel faktor. Man ser kockyrket som en semester! Det hårda och långa arbetet som riktiga kockar har lagt för att nå framgången syns inte och diskuteras för lite.
Vad tycker jag om Sveriges mästerkock då? Jag tycker helt enkelt att det är en genväg till att vara en kändiskock. Hela konceptet går ut på att om jag gör väl under två (eller hur länge pågår programmet) månader då blir jag kock. Jag gör en bok, jag ska vara med i TV, folk kommer att känna igen mig. Men vad händer sedan? Kanske man fixar en investerare som är villig att öppna en restaurang med dig. Men är jag förbered för att vara en kock? Vet jag vad som krävs för att leda en restaurang? Det tror jag inte. Det blir bara ett tomt skal. Och just det tycker jag är inte allts bra för en människa. Framgången ska växa inifrån ut, inte utifrån in.
Bra slutsats!
Jag brukar beskriva skillnaden mellan kock (som yrke) och habil matlagare med att köra bil. Du kan vara en fantastsikt erfaren och duktig bilförare som åker land och rikek runt i din Volvo V70; säkert flera tuuuuuusen mil om året. Men att backa en 24 meters fullastad långtradare uppför en backe och in mellan två grindstolpar på andra sidan backkrönet kräver helt andra kunskaper om bilkörning, även fast sträckan bara är några tiotal meter.
Och då bruker jag få mothugget att man inte kan jämföra att laga mat och att köra bil….
Ok, då säger jag. Att meka lite äggröra och bacon, rostat bröd, té, kaffe och lite färskpressad apelsinjuice till familjen en söndagmorgon, det fixar nog de flesta på en timme. Försök göra detsamma för 250 gäster i en frukostmatsal på en timme….
Nuff said
Mycket klokt, jag ska berätta en annan baksida av mediahypen runt kockyrket. jag har själv nästan 25 års erfarenhet av yrket, allt från michelin till kvarterskrogen på hörnet.
När TV kockarna började dyka upp i rutan och blev kändisar skulle alla ungdomar plötsligt bli kockar (vad kan väl vara mer soft än att stå i TV och grilla en fiskbit), detta ledde till att alla sökte till restaurangskolorna, det blev svårt att få plats på en sån utbildning och vi ska vara ärliga, kockar är oftast inte dom som har toppbetygen i svenska, matte o ch engelska, dom blev då undanskuffade av toppstudenter som kanske egentligen skulle läsa mer teoretiska ämnen. toppstudenterna som trodde att man skulle grilla lite fisk och mysa fick en chock redan vid första praktiken och svajade. eleverna som skulle ha blivit kockar var nu ofta förpassade till andra utbilningar. Helt plötsligt stod hela restairangsverige med utbildade kockar som ville stå på stureplan och bli fotograferade istället för att jobba. Det är ett hårt tufft jobb men fan så roligt, har inte ångrat mitt val en enda gång, jo ibland när jag inte sovit på 2 dygn har jag kanske funderat på hur livet på en bank skulle te sig. Keep on cooking!!!!!
Tack Magnus för en intressant insyn. Den sidan har jag inte tänkt på överhuvudtaget. Nu när du nämner det, kommer jag ihåg ett samtal med en gammal kock som beklagade att det var många ungdomar som utbildade sig till kockar men sedan försvann de bara. Han undrade helt enkelt var de tog vägen. Din historia kan vara en del av förklaringen.