Tre veckor har jag nu varit på Tennstopet. Jag tänker inte börja filosofera nu. Här kommer en kort sammanfattning på minnesvärda händelser under sista två veckorna.
En dag var det panik i köket 😉 – en vegan skulle komma med ett sällskap. Jag såg min chans att ”visa framfötterna” och kom med på ett förslag för menyn. ”Bra där”, sa köksmästarn: ”du får laga mat då”. Vilket jag då gjorde. Det blev auberginröra och kåldolmar med pumpa. Jag jobbade förmiddag och förberedde allting inför kvällen. Tyvärr var jag inte med när maten serverades men det gick nog bra.
En fredag fick jag en insikt medan jag stod och jobbade nära en annan kock. Det var liksom en scen ur filmen ”Epic”. Har ni sett den? Det handlar iaf om små varelser som bor i skogen. De rör sig väldigt snabbt och vanliga människor i jämförelse rör sig i slowmotion. Det är ungefär så jag kände mig. Den andra kocken utförde sina uppgifter med en sådan hastighet att jag i jämförelse var bara en stor otymplig koloss. 🙂 Vi får se om jag kan öka farten lite.
Förra veckan gjorde jag min fösta kvällspass. Tyvärr fick jag inte göra så mycket. Jag stod mest och tittade på. Jag hjälpte till med små saker som fritera pommes, värma upp puré, ställa fisk och kött i ugnen, hålla koll på tiden osv. Första dagen såg det som organiserad kaos. Alla utom jag tyckte att det var en lugn dag. Nästa kväll var det mycket. Det var både mer folk och alla beställde typ samtidigt. Vilket resulterade i att många rätter skulle serveras på samma gång. Men en bong efter en annan gick det undan. För min del såg det nästan likadant ut som kvällen innan.
Nu måste jag förklara hur bilden hänger ihop med inlägget. 😉 När jag var liten drunknade jag nästan två gånger. Ena gång var det när jag var kanske 4 år. Det var en sjö med sandstrand. Jag gick in i vattnet och efter några steg ramlade i ett hål som bara var där. Min föräldrar var på stranden och trodde att jag lekte. Som tur var det en kvinna som stod nära och märkte att något var på tok och lyfte mig upp. Andra gången hoppade jag ur en båt med stövlar på. Jag kunde simma men stövlarna fylldes med vatten och blev tunga som sten. Paniken slog över mig när jag kämpade för att hålla huvudet över vattenytan. Just då kände jag att mina tår rörde sig vid botten. Jag kämpade lite till och kunde sedan stå upp. Inget av detta stoppade mig tydligen från att bli en tävlingssimmare. 🙂 Men ok då, varför berättar jag allt detta och vad har det med kockyrket att göra?
Det är nämligen så att nu på måndag jobbar jag kväll igen. Det är en man kort i köket och jag får ta hand om en station. Förmodligen blir det kallis. Vilket innebär förrätter, delmoment i vissa huvudrätter och efterrätter. Det finns nog inget bättre sätt att lära sig. Nu får vi verkligen se om jag överlever. 😉 Jo, jag vet att det är måndag, jag vet att det finns hjälp och förmodligen kan kockarna klara sig utan mig överhuvudtaget. För min del gäller det att inte ge upp, att kunna göra så mycket jag kan utan att lämna över och att inte stå där slagen som en åskådare.
